Florist, javisst!

Ett leende. Så lite som ett leende kan dölja en hel sanning. 
Folk fortsätter sin vardag. De tittar men de ser inte.. 
Så mycket aggressioner så mycket dålda känslor och verklighet,

kan döljas av kroppsspråk och så lite som ansiktsdragen.

Det räcker med ett leende. 

Finns så lite som är äkta. 
Man kan inte skilja på vad som är vad. 
Endast sina egna tankar och svar finns kvar. 
Men även själv så döljer man sitt rätta drag. 

Aggera på det sätt man vill, visa vad man döljer. 
Det spelar ingen roll då känslokalla zoombies är allt som finns på ytan.
Ska det va så här? Borde vi inte lyssna och höra? Titta och se? 
Vad är det för idé att ens försöka. 
Livet är ett spel, finns ingen mening med att försöka ändra det. 
Kanske funnits zoombies så länge att det inte går? 
Vi försöker inte ens förstå, låter allt rulla på. 

Men insidan är äkta. Så äkta.

När man väl släpper någon nära inpå. 
Så känns det som allt går. 
Om man bara kämpar på, leker med i detta spel. 
Sen när man är två, får man dela sanning och äkta handlig. 
Spela med tillsammans. 

Men detta leende som alla tittar åt. 
Det är lögnen som alla går på. 
Så länge rösten bär så backar den upp. 
Men tankar och svaren man bär det är det som är ett jag. 
Försök se, försök hör..

Kanske leendet avslöjar vem jaget är. 
Det handlar om tillit.
Den som försöker måste själv släppa taget om sin zoombie. 
Och utan spel visa rätta dragen man är redo att släppa lösa. 

Man säger ett namn och tilltalar ett tomt skal. 
Eller är det tomt? Kanske bara ännu ett leende som döljer sin sanning, sitt jag.