Sann kärlek
Hon är sårad, känner sig knäckt.
Hon undrar hur någon ska kunna älska henne.
Hon för bara med otur, finns så mycket fel på henne.
Slänger sig på sängen, deprimerad och ömtålig.
Tårarna faller, glider ner längs kinden och droppar ner mot täcket.
”Varför just jag, varför just jag” undrar hon. ”Måste allt drabba mig ? ”
In i rummet kommer han, hennes kärlek, hennes man.
Hon skäms, vill inte att han ska se henne så.
Önskar han skulle gå men samtidigt stanna och förstå.
Han stannar upp, ser på henne. Går sakta steg för steg mot sängen.
Sätter sig på kanten och lutar sig fram.
Kysser hennes lår, kysser hennes sår.
Över allt där hon tillfälligt ser ut, som värst, så kysser han, ömt och försiktigt.
Hennes tårar stannar upp, gör en pause.
Utan ord hade han endå nått henne. Men för säkerhets skull så utalar han dem endå.
”Du är fin som du är”. Han lägger sig bredvid. Hon klamrar sig fast och njuter.
Aldrig förut har hon känt sig så älskad, aldrig förut har hon känt honom så sann.
Så äkta. Så varsam.
Han visade att han inte bryr sig om kroppens sår.
Han fick henne sluta känna sig så skadad.
Hon fick känslan som står överst och glömde sina plågor.
Kärleken var sann. Åh, han är hennes man.
