Farliga klippkant
Det är tyst. Men jag hör endå skrik.
De försöker stoppa mig men de kan bara skrika.
För jag är den enda med makten att låta bli.
Vänder jag om så ser jag gestalterna som skriker.
Men jag funderar än om ska jag slappna av.
Eller ska jag gå mot dem som jag hör ropa svagt.
Den höga klippan står i vinden.
Jag drars ned av trycket.
Men det skulle vara så lätt att falla.
Har jag kämpat hit så kan jag kämpa dit.
Jag tittar upp mot dem andra.
Aa, så får det bli.
Jag tar ett steg och blundar.
Vinder drar tag i min kropp och själ.
Jag ryser av kylan men tar ett steg mot kanten.
En känsla av lättnad ändrar om mitt ansikte.
Sen vänder jag mig om och fortsätter klättra.
Upp en bit till, en till och en till.
Det är värt det.
Jag funderade bara falskt för mig själv.
Ljög mot mitt inre för att testa min själ.
Nu fortsätter resan efter en paus på stenar.
Det är tröttsamt när man aldrig kan gena.
