Florist, javisst!

Jag vänder ryggen till. 
Trotts min lätta vikt, känner jag mig tung. 
Ändå sägs det att luft inte väger något, men jag känner av den tunga luften. 

Så mycket jag vill. Men fantasier och hopp rinner ut som vatten. 
Att man kan vara så godtrogen och dum att man hoppas så pass att man sen ger upp. 

Jag vill bara spy, trycker ner fingrarna i halsen, men åter igen tung luft. 

Jag vill gråta, kniper ihop ögonen och känner med fingrarna, än en gång luft. 

Jag känner mig tom. Trött på allt och alla. 
Jag sliter hårt för att nå en massa mål, jag sliter för sånt jag vill. 
Eller det kanske jag bara tror, kanske sliter för att sen inse att det inte finns någon respons. 

var är du främling? Du som ska väcka mig och lyfta utan allt annat. 
Ta mig här ifrån och ändra allt jag hittills varit tom på. 

Jag är så trött, att jag nu vänder ryggen till. 
Fortsätt era liv, men jag vill inte ingå. 
Jag hoppas på en framtid där allt är bättre än jag kan tro på. 

Jag hamnade här för jag är rädd. Jag får stå det kastet och jag försöker inte igen. 

Skräckslagen och felsattsningar får mig att frysa fast då jag rör mig framåt. 

Jag vänder ryggen till, jag stänger av. Ingen ide att känna. 
Ni ska få se en zoombie som denna..