Florist, javisst!

Things I've wanted to say but that has never been told.
Things that have stayed in my mind, because I was too afraid to open my heart and my soul.
Afraid of being misunderstood, afraid that they will be afraid.

It's been time, so now I write out my thoughts, from text documents to the blog.
Hopefully still nobody knows my thoughts, it's been time.

And I do not care what goes on in your mind when you've seen mine. It's been time.

My thoughts and my way of writing them makes them still kept as secrets.
You can interpret how you want, but no one but me knows what I really mean and want.
It's been time.

Texter och tankar som jag inte skrivit ut på bloggen:

28/2 2012:

Vart så otroligt sårad av det hon slängde ur sig, kände mig så knäckt,
förstår inte alls hur jag kunnat ljuga så hårt för mig själv. Jag visste ju att hon hade rätt.
Hon sa ju bara sanningen och egentligen så visste jag redan sanningen, jag har bara vägrat att inse den. 

Tog väl åt mig så pass bara för att det plötsligt blev så verkligt när någon annan sa de.
Då kan jag inte dölja sanningen för mig själv längre, jag kan inte vägra att inse den.
Vet nu hur en kniv i hjärtat känns, det gör ont.

Texten uppdaterades den 30/11 2012 -

Känns så skönt, förstår nu hur rätt hon hade och jag är inte sårad alls.
Att någon annan sa det till mig gav mig chansen att bearbeta det jobbiga.
Så när det väl kom var det inte jobbigt längre. Jag har blivit stark, inte en tår fälld,
inte någon jobbig känsla känd. Jag mår fint och nu efterråt fast jag inte säger det högt,
så är hon värd ett tack. Men jag tror hon vet min tacksamhet,
hon visste det redan då fast jag inte kunde tänka så.

8/6 2012:

Jag vet vad hon känner, jag vet vad hon tänker om mig. HOn har själv avslöjat det,
fast jag redan visste då hon har avslöjat det även omedvetet.
Jag önskar jag kunde ge bekräftelse. Jag känner mig smickrad, jag blir glad,
kanske för jag själv behöver bekräftelse ibland.
Samtidigt känner jag mig grym, det kanske jag är.
Men mina vänner betyder mer än jag medger, de skulle bara veta, jag finns där som en hjälpande hand om jag kan. Det är så det är.

sommar/höst 2012 (stod inget datum) :

Han kämpar så hårt, jag fattar inte varför. Jag har sagt att jag inte vill men ändå försöker han.
Jag antar det är för min skull, säkert för egen del med. Men jag bryr mig ju inte så varför gör han det? Det bli bara jobbigt för båda, särskillt för mig, jag mår dåligt mentalt av att se han kämpa så hårt, fast det inte går.
Åh, det här är svårt.

24/3 2013:

(tavlan med airbrusch) han sa att den inte var så bra men att den kan bli.
Vad jag ville svara (men sa inget) var att
"visst, man ropar inte waw över den men för att aldrig ha använt sig av den tekniken förut
och bara börja utan förarbete så tycker i alla fall jag att den var jävligt bra".

Jag vill även säga att han är duktig, fast han redan vet att han är det.
Låter säkert som han är min labbråtta nu men jag blir fachinerad av hans, och andras, skills.
Visst kan man vara "lagom" duktig på något och träna upp det.
Men det är tufft när personer har det där lilla extra, det som kommer inifrån.
Och han är en av dem, en som har det i sig, som en gåva.

Detsamma med folk som kan sjunga. Det finns många som kan sjunga, som kan sjunga väldigt bra. Men hur många kan sjunga "på riktigt", hur många kan t.ex. ta opera-toner?
Det är inget man bara tränar upp man måste ha det i sig.

Personer som har en gåva i sig, nästan som ett sjätte sinne..
..personer som kan spå, sjunga, måla osv.. har rätten att känna sig unika.
Jag gillar inte skrytiga personer.
Men du är inte sån och därför har du rätt att känna dig unik med vem du är och vad du gör .
Jag tycker du med många andra är häftiga. Önskar själv att jag hade en gåva.

30/3 2013:

Min ängel, mitt förflutna. Jag berättar aldrig om mitt förflutna.
Jag söker ingen sympati, jag går inte runt och självömkar.
Men min ängel bär det åt mig, och jag bär min ängel. Varför?
För det känns bra att lägga över allt på ängeln, det stannar ändå hos mig.
Saker jag inte tycker om ska heller inte glömmas bort.
Man har formats till den man är, inte bara av de bra utan allt övrigt runt om.
Jag är stolt över vem jag är, jag vill ändra på mycket från förr men då det inte går så är jag nöjd.
Jag blickar frammåt, väljer riktning. Jag är påväg mot min vändpunkt, det känns som den har börjat och jag är berädd att satsa.
Skulle jag ha fel, om min vändpunkt inte är dags än, så har jag min ängel som stöd.
Då får jag blicka frammåt igen och igen.
Till slut ska jag finna den väg som ämnats mig. Jag är ser saker ur andra perspektiv och då man inte kan backa så fortsätter jag stolt min vandring, min tid. Jag ska snart nå.

Jäklar vad långt det blev, tog ändå bort det mesta. HOppas det var spännande.