Florist, javisst!

Vi kom, vi såg..

 

.. men vi segrade inte. 

Snart är jag påväg. Jag fortsätter ensam, men så jag vill ha det. Utan svaghet tar jag mig längre. 

Jag stannar upp ibland. Men aldrig för att fundera på att vända tillbaka, för jag vet att det aldrig skulle vara värt det. Det skulle ändå aldrig gå. Men jag stannar endå. Kanske av osäkerhet, eller av saknad. Men ingen saknad av dig, endast längtan av att slippa springa själv. Utan bollplank känns det svårare, men i själva verket är allt lättare. 

Flocken finns där, den känns bara avlägsen, men jag vet att de finns där. Jag springer bara före. För att hinna välja ut stigarna själv och för att lära mig klara mig utan hjälp så springer jag längst fram. Det är så det ska va och det är så jag lär mig göra. Redo för hinder, motgång och plåga så är jag samtidigt berädd på sol, lycka och jag vågar. 

Mental styrka är viktigt, den byggs upp på vägen. Så som kroppen tränas av färden, ska också psyket kämpa mot världen. Utan bollplank klarar jag mest, utan bollplank lär jag mig av varje test. Redo för att först se vad som väntar bortom skymda sken. Jag vill se mer.