Lite text bara.

Minns hur det kändes, minns hur smärtan värkte. 
Minns alla gånger jag faktiskt känt mig värd ett förlåt men de var ur min mun orden kom. 
Känns som någonting är fel med det? 
Sanning kommer aldrig fram, man tvingas glömma allt det gömda. 
Stämmer det att man alltid ska tänka att andra har det värre för att orka med. 
I så fall har jag tänkt det så många gånger. Känns inte bättre det. 
Minns hur det sved. 
En gång om året, drömmarna påminner. 
Går inte att glömma, man får ljuga, se det som drömmar, inget mera. 
Man begraver det inom sig. Min ängel bär det åt mig och jag bär min  ängel. 
Känns bra att lägga över allt på ängeln, det stannar ändå hos mig. 
Vi minns hur det sved. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0