Florist, javisst!

När tog livet vändning? När skedde övergången från stapplande, oskyldigt barn med all tid i världen till stress, stress och stress.. Smög det bara på kanske. 

Jag älskar mitt liv men det är långt ifrån lugn och harmoni. Jag börjar inse att jag blivit som min mamma, jag ska vara överallt, ställa upp hela tiden, hinna med min familj och hinna med mig själv. Frågan är bara hur hon har lyckats så bra. För jag känner mig snurrig. 

Jag stannade precis upp och kom på mig själv med att jag lever vecka för vecka i min planering. 
Varje vecka tänker jag, hur ska jag hinna allt.. jag ska hinna det och det och det och det. De går ihop sig, javisst brukar jag lyckas. Men jag har nu insett vad jag inte hinner med.
Jag hinner inte med en lugn stund, jag har insett att min älskade lilla hund blir åtsidosatt. Hunden får bara de promenader hon måste ha, hon får inte all den uppmärksamhet hon behöver med lek och daglig pälsborstning och regelbundna bad för sin allergi. Jag vill ge henne denna tid men de skjuts hela tiden framåt. 

 Min sambo brukar säga att jag stressar för mycket, att jag ställer upp hela tiden, att jag ska lära mig säga nej, att jag tar med mig jobbet hem...att jag inte hinner med honom och nästan ibland undrar om jag ser honom. Han kommer då och då med ideér som: vi borde ta in på hotell i helgen eller vi kan väl åka ut med båten på en längre tur och ta med mat. Jag lyssnar men jag hör han inte, allt känns så avlägset. Han ser mig bättre och klarare än jag. 

På sista tiden har det varit så mycket att jag inte ens hinner med vårt hem. Jag som inte tål en enda liten dammtuss, jag städade och fejade jämt förut, nu sker det när jag verkligen inte står ut mer, vilket nog betyder att det är lika dammigt som i ett normalt hem, och städningen sker slarvigt. 

 

När jag nu stannat upp så ser jag min mamma, hon har slitit och hon har lyckats med allt hon åttagit sig och hon är bäst på hela jorden. Men, hon har glömt sig själv och för det är hon trött och sliten. Hon är fortfarande som förut, ger 110% av sin tid och energi. Men de syns i hennes ögon, hon är trött nu, hon ringer då och då och har gått och lagt sig otroligt tidigt. Hon är trött nu och hon förtjänar att vara det men hon borde inte behöva vara det. Precis som Jon ser mig, så ser jag henne. Jag försöker bromsa henne med men hon gör som jag, det skjuts undan. 

Jag älskar mitt jobb, jag bara är sån som person, jag tar med mig jobbet hem. Att sitta med i olika föreningar etc.... det är sån jag vill vara, jag vill ha mycket, jag vill lära mig allt jag kan och jag vill engagera mig i saker. Men när mc-körning, båten, hunden och sambon etc... känns som stress att boka in, att jag inte känner jag har tid fast det är något jag vill ha tid för... då har det gått för långt. 

Prioritera är jag bra på, och pussla så jag ska hinna.. Men det är dags att prioritera om. 
Jag startade idag. Efter jobbet började jag skriva här lite sen gå med hunden (dock liten och snabb promenad) sen köra mc i två timmar och sen hem och duscha hunden som gick först sen ut på en längre kvällspromenad och sen borsta hennes päls som jag faktiskt tar mig lite tid till nästan dagligen nu. Och nu sitter jag och skriver igen. 

Jag har insett nu att det är dags att prioritera om. Inte sluta något av alla mina måsten, bara försöka få in lite tid där emellan. 

 

Min fina sambo är ute på jobb och sover borta, vilket han gör en natt till denna veckan och under tiden har jag några timmars styrelsemöte framför mig och handla inför helgens fest och förbereda. jobba och köra mc med såklart. Men mellan detta och en del mer saker så ska jag prioritera min hund som jag älskar och som jag vill och ska spendera mer tid ihop med. Och min sambo som sover borta ska få världens bästa födelsedagsfest och sedan födelsedag, det ska jag se till. 

Dags att tänka på här och nu. Att prioritera in mer jag mår bra av och försöka slappna av. 
Många undrar om det inte är dags för barn snart, jag som är så barnkär. Men det passar inte in just nu, det passar inte min livsstil. Ibland undrar jag om ens hunden passar in i min livsstil fast jag ser till att hon gör det i alla fall. Tur för mig, så är min Jon så underbar och stöttande, även att han testar bromsa mig då och då så förstår han hur jag är och hur jag vill vara och han finns där för mig så mycket han kan. 
Jag hinner knappt visa det men han ser min uppskattning, det är en underbar sambo. 

 

Jag har inset nu.
Jag hinner inte med men det är jag som gasar. 

Time to go.