Florist, javisst!

Hon väcker han ur dvala, han sitter fast i livet. Utan att veta om det då föräldrar manipulerar dit han, dom vill ju ha det så. 

Hur kan föräldrar ha så svårt att låta sina barn, pojkar, växa upp och stå på egna ben ? Jag trodde det var det som var meningen. 

Att acceptera att han blir könsmogen, att han skaffar flickvän är okej. Sålänge hon är blyg och medgörlig på deras sätt och vis. 

 

Sen träffar han en tjej, hon sticker ut från mängden. Han mår så mycket bättre. Flyttar till annan Stad, växer upp, och mognar. 

Plöttsligt får föräldrarna problem. Motarbetar honom och tjejen så mycket de kan. Vad har de för problem? 

Mina två senaste ex har varit mammas små pojkar, men den senaste var värst. 

Han flyttade ihop med mig och hans föräldrar har bara hälsat på två gånger om året.(När vi fyllt år). De pratade alltid skit om staden och vägrade komma oftare eller följa med och se staden. 

De tjatade alltid om att han skulle komma "hem" var och varannan helg att han inte alltid kan va i Oskarshamn (Hallå inse att han bor där nu), som om det var en rolig bensinkostnad eller ens kul över huvud taget att åka till dem. De tror att jag hållt han därifrån, vilket ökade deras agg, tvärt om, han har aldrig vågat stå upp emot dem och kalla sig för man. Det är i själva verket han som inte velat åka. Trots att de försökt sänka mig så står jag fast och trots att de tryckt ner mig har jag ändå frågat om vi ska åka dit för hans skull, det är han som sagt nej. 

Varje Kalas vi bjudit på när han fyllt år har jag handlat, och lagat och gjort allt så bra.. Det är ju vi som bjuder. Väl på kalaset kom de och tog över mitt kök, tagit plats och tagit med mat och egna grillbestick etc.. Det var ju mammas lilla pojk.. 

 

När vi hälsat på dem så pratar de bara med honom, som om jag inte fanns. De förminskar mig och svarar inte på tilltal, bara ser förbi mig. De pratar bara gamla minnen som jag inte kan ta del av och de förnedrar mitt fina jobb och min känsla för inredningssmak. 

 

Mammas lilla pojke är ju felfri, jo visst. När han misshandlar sin flickvän mentalt när han dricker, då vägrar föräldrarna att se att han har alkoholproblem och de ser mig som en pryd elak tjej som försöker hålla ner hans begär. När han är otrogen så ser de bara ojoj vilken fin bebis vi har., 
(Psykisk misshandel - googla på det för det utstår många stackare och det är lika illa som fysisk). Att fortsätta blunda för det är de sämsta man kan göra)

När det tar slut, satsar de på att snabbt få hem han, baktala mig och lägga ut fjantiga texter på fb om hur fin son de har. 

Lycka till. 

Utan mig går han tillbaka till att supa, umgås i fel kretsar och förstöra sig själv och andra. Till och med läkare har ju sagt att alkohol har förstört hans liv. Krävs det att han super så pass att han råkar ut för en olycka och dör för ni ska se? Inte ens den gången han slog sönder två bilar på fyllan ville ni se. Inte ens när han slagits men det är nog mycket ni inte vet. 

De tyckte aldrig om mig för jag fick honom växa. De tyckte aldrig om mig för han ville flytta ihop med mig. Ni tyckte aldrig om mig för jag visade från början att jag är stark och ni sätter er inte på mig, ni tar inte över mitt hem och ni kräver inte av mig vad jag ska laga till er även om ni fått för er att handla mina ingredienser ni tycker jag ska ha.

 

Stackars pojk, hoppas han sätter ner foten snart, för ni skyddar honom inte, ni förstör hans liv. Han har aldrig lärt sig ekonomi då ni ger han för mycket, utan mig hade han redan varit hos KFM och utan mig om ni inte ger er är det där han kommer hamna. 

Tidigare tjejer han haft vill leva på bidrag. Men dem var okej för dom stod ut med skiten och de kuvade sig. 

Jag är stark och jag är bra, jag vet att jag förändrat hans liv för alltid till viss del.. Och det är bara bra! 
Jag ångrar bara en sak, att jag inte tog ton mot er, men jag är aldeles för snäll, och hävdade mig alltid för hans skull. 

 

 

Något jag lärt mig är att de ofta blir så med pojkar. Flickor ska bara kunna, de ska kunna städa,, tvätta, laga mat och allt för att sköta om ett hem, de ska kunna ringa elbolag, sjukvård, sköta ekonomin etc.. Och det sköter jag jävligt bra. Men pojkar har alltid mamma, och mamma blir åt sidosatt när tjejen hjälper han. Det måste göra ont på en mamma som inte kan släppa taget.. 

 

Han har till och med själv sagt varje dag sen det tog slut, åh vad jag kommer sakna dig du skötte allt hur ska jag klara mig nu? Mina föräldrar fattar inget de går mig på nerverna. De baktalar dig och de vägrar inse att jag valde dig. Det ligger något i det, nu kommer det fram. Han inser själv att de klämmer åt han och han har vaknat ur sin dvala. Snart säger han stopp, och då är det deras fel. Inte mitt för de lärde sig aldrig att barn ska växa opp. 

 

 

 

 

Hoppas de släpper taget någon gång.. För hans skull och för nästa tjej. 

 

Time to go